Hatar att bryta lopp. Det är helt enkelt inte min stil. Hade för dagen bra ben och racet flöt på, trots hagelskurar och kyla. Halvvägs in i loppet låg jag i andragruppen/huvudklungan och vi skulle köra uppför “Lotta på Åsen backen” för tredje och sista gången. Hade känt innan att krampen var nära förestående så jag sladdade en del uppför backen (= släppte en liten men inte ointaglig lucka ). På toppen av backen vid langningen nöp baksida lår och jag fick nästan stanna innan det släppte. Tappade såklart klungan men försökte tillsammans med Brolle i Trek Sweden Racing att köra ikapp dem. Brolle var trött så jag fick dra det mesta själv och vi tappade sakta men säkert mer och mer på klungan. Tänkte att det inte var hela världen, vi matar på och ser det som bra träning. Vi låg trots allt runt 30 plats. Men… Åstorp hade ingen funktionär där man skulle svänga av “utevarvet” tillbaks mot start och mål, så vi missade detta och när vi började närma oss Lotta på Åsen backen för fjärde gången insåg vi att vi hade kört fel (typ 1 mil). Då gjorde moralen en riktig bottendykning, vi bröt och rullande letade vi oss tillbaks till Åstorp med hjälp av Brolles GPS (annars vet i f-n var jag hamnat ).

Sista etappen var 140 km, innehöll 2 halvtuffa stigningar och avslutades med 5 varv på en 6 km lång slinga inne i Oran.

Mådde inte riktigt bra när jag vaknade idag och var lite orolig för hur jag skulle klara dagen. Även benen kändes riktigt ”pissiga” innan loppet, men det släppte snabbt och jag kunde gå med på många attacker i början. En gång var vi ett bra gäng som kom loss och jag trodde att det var dagens utbrytning. Men när storlagen hade kollat igenom vilka de hade med, slutade de att hjälpa till.

När vi kom till den tuffaste backen satt jag högt och hade råd att falla en del bakåt, och tur var det, för de här körningarna i backarna kostar på gubbens ben. Lyckades i alla fall bita mig fast och satt med i klungan även de 5 varven inne i Oran. Hade till och med krafter kvar till en spurt, fast jag började rätt långt ner i fältet. Gissar att jag gick in på runt 30 plats.

Tour d’Algerie har varit en grym upplevelse och jag hoppas verkligen någon gång kunna komma tillbaks eller få köra något liknande etapplopp.

Jag vill passa på att tacka våra coacher, Gabriella Ekström och Mohamed Mekerba för en strålande insats. Även lagkamraterna Fredrik Olofsson och Peter Westfahl Visby som tvingades bryta på etapp 1, har ställt upp och gjort sitt bästa för att allt ska flyta. Tack så hemskt mycket för allt!

Dagens etapp skulle vara 167 km (den var 181 km) och innehöll två ganska rejäla stigningar. Planen för dagen var att spara på krafterna i möjligaste mån, för etapp 4 som lär vara den tuffaste.

Att ha en plan är ju bra men det gick inte att spara på någonting idag . Det attackerades helt vilt i början av etappen och flera utbrytningar samlades efter ett tag ihop till en grupp på ca 50 man som bildade huvudklungan. Från Team Refero var det jag och Simon som lyckades komma med i huvudklungan.

Efter ca 100 km började stigningen upp till bergspriset. Jag och Simon hade precis skojat om att det blir nog åtminstone ingen Kinnekullebacke. Ack vad vi bedrog oss. Det gick extremt ryckigt i backen och vi var båda ytterst nära att flyga av, när man trodde att man nått toppen svängde vägen och stigningen fortsatte. Vi var flera som “slirade” och jag satt och förbannades av hur smarta vissa av de här killarna är. Istället för att hjälpas åt att komma tillbaks stöter idioterna på varandra. Helt meningslöst då de aldrig skulle lyckas komma tillbaka ensamma. Precis när första backen var slut krampade mitt vänstra lår så hårt att jag var övertygad om dagen var körd, men… den påföljande nedförsbacken och lätta växlar räddade min dag .

Jag gick alltså i mål med huvudklungan (igen:)) och har hört att jag ligger 37:a (eller blev jag det idag?). Strunt samma, är i alla fall grymt nöjd med dagen. Lite kul att Simon tappade vevarmen, men efter 3 km skylten. Snacka om flyt .

Här är extremt mycket folk som följer tävlingen. I minsta lilla byhåla vi passerar kantas gatorna av folk som tjoar och skriker. För att inte tala om målområdena där det är helt knökat och vi behandlas som riktiga storfräsare. Alla vill bli fotograferade tillsammans med oss och hela arrangemanget är grymt storslaget. Börjar bli sliten men gör mitt bästa för att återhämta mig mellan racen.

Etapp 4 blev som förutspått den tuffaste hittills. Vi avverkade runt 2000 höjdmeter och solen sken från en klarblå himmel, termometern visade hela 30°C.

Racet inleddes med masterstart i 7 km. Perfekt för mina trötta ben med lite uppvärmning. Klungan höll ihop till ca 75 km, där en 5 km lång klättring till bergspriset började. Där spratt det till i ungdomarnas ben och gubben kunde tyvärr inte följa huvudklungan (den blev ca 40 man). Simon däremot lyckades bita sig fast och följde huvudklungan in i mål. Riktigt starkt gjort, speciellt med tanke på att loppet avlutades med en lika grym klättring som den till bergspriset.

När jag nådde toppen vid bergspriset, väntade jag in en grupp på ca 10 man. Tänkte att vi kunde hjälpas åt de 5 mil som var kvar av loppet, eventuellt till och med återsluta till huvudklungan, men… där var ingen dragvilja någonstans. Suck! Tröttnade efter tag och ställde av dem i en liten backe och gnetade de 5 milen ensam. Tappade såklart en hel del tid idag, kanske 10 – 15 minuter. Det känns lite ”pissigt”, men å andra sidan skulle jag kunna vara pappa till hela bunten (förutom Eritreanerna dårå )

Mina trötta ben har fått massage och nu ska energidepåerna fyllas på igen, så vi klarar oss igenom sista etappen med.

Etapp 4 blev som förutspått den tuffaste hittills. Vi avverkade runt 2000 höjdmeter och solen sken från en klarblå himmel, termometern visade hela 30°C.

Racet inleddes med masterstart i 7 km. Perfekt för mina trötta ben med lite uppvärmning. Klungan höll ihop till ca 75 km, där en 5 km lång klättring till bergspriset började. Där spratt det till i ungdomarnas ben och gubben kunde tyvärr inte följa huvudklungan (den blev ca 40 man). Simon däremot lyckades bita sig fast och följde huvudklungan in i mål. Riktigt starkt gjort, speciellt med tanke på att loppet avlutades med en lika grym klättring som den till bergspriset.

När jag nådde toppen vid bergspriset, väntade jag in en grupp på ca 10 man. Tänkte att vi kunde hjälpas åt de 5 mil som var kvar av loppet, eventuellt till och med återsluta till huvudklungan, men… där var ingen dragvilja någonstans. Suck! Tröttnade efter tag och ställde av dem i en liten backe och gnetade de 5 milen ensam. Tappade såklart en hel del tid idag, kanske 10 – 15 minuter. Det känns lite ”pissigt”, men å andra sidan skulle jag kunna vara pappa till hela bunten (förutom Eritreanerna dårå )

Mina trötta ben har fått massage och nu ska energidepåerna fyllas på igen, så vi klarar oss igenom sista etappen med.

Dagens etapp skulle vara 167 km (den var 181 km) och innehöll två ganska rejäla stigningar. Planen för dagen var att spara på krafterna i möjligaste mån, för etapp 4 som lär vara den tuffaste.

Att ha en plan är ju bra men det gick inte att spara på någonting idag . Det attackerades helt vilt i början av etappen och flera utbrytningar samlades efter ett tag ihop till en grupp på ca 50 man som bildade huvudklungan. Från Team Refero var det jag och Simon som lyckades komma med i huvudklungan.

Efter ca 100 km började stigningen upp till bergspriset. Jag och Simon hade precis skojat om att det blir nog åtminstone ingen Kinnekullebacke. Ack vad vi bedrog oss. Det gick extremt ryckigt i backen och vi var båda ytterst nära att flyga av, när man trodde att man nått toppen svängde vägen och stigningen fortsatte. Vi var flera som “slirade” och jag satt och förbannades av hur smarta vissa av de här killarna är. Istället för att hjälpas åt att komma tillbaks stöter idioterna på varandra. Helt meningslöst då de aldrig skulle lyckas komma tillbaka ensamma. Precis när första backen var slut krampade mitt vänstra lår så hårt att jag var övertygad om dagen var körd, men… den påföljande nedförsbacken och lätta växlar räddade min dag .

Jag gick alltså i mål med huvudklungan (igen:)) och har hört att jag ligger 37:a (eller blev jag det idag?). Strunt samma, är i alla fall grymt nöjd med dagen. Lite kul att Simon tappade vevarmen, men efter 3 km skylten. Snacka om flyt .

Här är extremt mycket folk som följer tävlingen. I minsta lilla byhåla vi passerar kantas gatorna av folk som tjoar och skriker. För att inte tala om målområdena där det är helt knökat och vi behandlas som riktiga storfräsare. Alla vill bli fotograferade tillsammans med oss och hela arrangemanget är grymt storslaget. Börjar bli sliten men gör mitt bästa för att återhämta mig mellan racen.

Planen för dagens etapp var precis som igår att försöka få med någon från Refero i utbrytning. Vi körde riktigt aktivt och hade med någon i nästan alla attacker. Först efter 9 mil kom utbrytningen som höll, typiskt nog hade vi inte med någon där. Mitt mål blev då att köra så snålt som möjligt för att spara kraft till kommande dagar.

I slutet på etappen var två stigningar som på pappret såg halvtuffa ut. Den första flög vi över nästan utan att den märktes. När vi gick in i den andra, som låg ca 10 km innan mål, låg jag långt bak i klungan. Klungan hade precis hämtat in utbrytningen och jag såg att denna backen var både lång och ganska brant. Jag misstänkte att klungan skulle spricka och avancerade så gott jag kunde. Mycket riktigt sprack det och jag lyckades att som sista man gå med i första klungan (som jag tror blev huvudklungan).

När backen planade ut erbjöd jag det Danska laget Concordia hjälp med farthållningen. De innehar den gula ledartröjan i och med Lars Anderssons seger på första etappen, och det vore ju kul om han kan behålla den. Jag hjälpte dem i ungefär fem minuter, sedan gick jag ner för att återhämta mig lite, så jag inte skulle bli avhängd innan spurten.

Strax innan målgång höjdes tempot betänkligt, jag lyckades bita mig fast och gick i mål med huvudklungan. Det sägs att jag ligger på 52:andra plats i totalen.

Innan jag berättar om etapp 1 måste jag först berätta om vår shoppingtur. Vi skulle gå till affären för att handla lite, vi hann ungefär två steg bort från hotellet innan vakterna ropade på oss. De ville inte släppa iväg oss ensamma så vi fick eskort av en vakt, i affären anslöt en vakt till och på vägen tillbaks till hotellet (en sträcka på 150 m) stod en vakt och smög i en portuppgång. Man undrar ju hur farliga de här algerierna egentligen är, eller är det tävlingsledningen som är överbeskyddande?

Nu till första etappen. Starten ut ur Alger var kaotisk. Det sattes direkt upp ett stenhårt tempo där det kördes slalom mellan bilar och potthål, totalt livsfarligt. Ena sekunden bombade man allt som gick för att hålla hjul, nästa stod man på bromsen för att det stod stilla längre fram. Jag höll mig på hjulen, fast flera gånger gick det på tvären.

Jag skulle kunna skriva en hel roman om själva loppet, men hoppar till målgången. Jag och Simon gick i mål med andraklungan, runt femtionde plats. Hade väl önskat mer men det får vara godkänt. Halvvägs in på etappen sprack klungan och vi satt på fel plats, så vi får skylla oss själva.

Väl i mål var det precis som innan start, en massa folk som ville bli fotade tillsammans med oss . Hur fräckt som helst.

Tyvärr tappade vi två man idag p.g.a. diverse omständigheter, så vi är nu bara fyra man kvar i laget.

Efter racet blev vi transporterade i 1,5 timme till Chlef, där starten går i morgon. Vi har nu duschat, ätit, tvättat kläder och cyklar. Även idag var jag och Isac ute och shoppade, naturligtvis med egen vakt ☺.

Nu ska benen få lite massage och sen är det natten.

På flygplatsen mottogs vi av tävlingsdelegationen. Det var buss med poliseskort till hotellet där ett kamerateam och fotografer väntade. Det var så man fick känna sig som en kändis ☺. Synd bara att vi klev ur en buss från typ 50 talet och ingen limousin.

Jag delar rum med lagets yngsta deltagare Isac. En skön kille som fäller goa kommentarer, som ”det är så 90 tal med frisyrgelé”. Okej, jag är väl lite ute då .

Idag, fredag, var det officiell träning. Naturligtvis med poliseskort. De sköt fram träningen från kl 9.00 till kl 10.00. Under den timmen satt vi i hotellets cafeteria och njöt av den stjärnstatus vi har här, och förmodligen aldrig får uppleva igen. Vi körde en runda (motorväg med vändpunkt) på 80 km i ganska lugnt tempo. Hojen känns okej. Benen känns okej. Vad mer kan man begära?

Nu laddar vi för morgondagens etapp.

I samband med uppdateringen av hemsidan försvann visst mitt senaste inlägg. Skrev där att jag ska till Algeriet för en femdagars etapptävling med Team Refero CKC4.

Nu är väskorna packade och i morgon bär det av. Har precis fått höra av Mohamed Mekerba (en av coacherna) att det finns wifi på hotellet (det första), så förhoppningsvis ska jag kunna ge lite info under resans gång. Men om det inte fungerar kanske arrangören lägger ut info på:

Nedan finner ni pressinfo och detaljerad tävlingsinfo

DOSSIER DE PRESSE-1

Guide Technique